Lyssna inte för noga....

Lyssna/läs inte för noggrant nu.

Men jag vet egentligen inte vart jag ska börja....
Jag är arg, ledsen och förbannad mest tror jag!

På promenader går han på mig om jag stannar till, eller så stannar han så han sniffar mig i håret.
Om Herrn kör bort honom springer han över mig fast det finns andra vägar ut.
Ber jag honom vänta på sin mat och ber honom backa undan blir han sur som fanken, fortsätter jag då att greja med maten och han inte får komma fram hotar han med bett och sparkar.

Idag bad jag honom att vid maten backa undan lite, då bet han mig i ena axeln, det känns sådär skönt!! Senare ikväll var det samma sak, jag bad honom flytta undan och han trycker sig emot mig istället!! Förbannade häst!! (Ursäkta mig!) Plötsligt är mina 65+ inte värda så jäkla mycket! Han puttar undan mig ganska lätt om han vill!
När han vänder rumpan till för att ladda till en spark är man plötsligt inte så stor!! Men inte fan backar jag undan det är jag för envis och dum för!!! Blir jag rädd? Ja kanske? Men det bryr jag mig inte om i all ilska! Jag blir bara så förbannad!! Arg!! Besviken!!
Hade vi inte kommit någon vart du och jag?!

Gör jag fel?! Vart är problemet egentligen? Har han alltid gjort såhär?
Visst ska han väl kunna vänta på maten tills jag är klar? Visst ska han väl kunna låta bli att gå in i mig? Jag försöker, försöker och försöker men vart leder det!? Jag vet faktiskt inte längre....

Vissa grejer går kanske bättre än i början av vårat "förhållande", eller är det bara min starka vilja som säger att det går bättre? Kanske är det precis som innan?

Just nu vet jag ingenting, jag känner faktiskt ingenting i skrivande stund förutom smärtan i axeln? Jag ställer mig frågan, är det värt besväret?

Kanske ska tillägga att jag inte tänker ge upp om honom!!