onsdag 30 november 2011

Mys, muntert och flum.

Efter gårdagens lilla dust tog vi det lugnt idag, betänketid, pyssel, rykt och klapp.
Det räckte och så laddar vi för en lite längre tur i morgon!

Han skötte sig fint, han blir gärna lite bitig i omgångar dock.
Undrar om jag någonsin får bukt med bitandet!?!

Tror det för Gullivers del handlar mycket om tillit, han är 5 år och har redan flyttat flertalet gånger, varit hos taskiga fodervärdar och råkat illa ut. Hur ska han kunna vara säker på att han ska få stanna här? Att jag är rättvis och snäll mot honom? Att jag gör så gott jag kan?
Jag talar om det för honom varje dag men jag är inte säker på att han lyssnar!

MEN trots hans historia får han inte bete sig hur som helst.

Herrn har troligen aldrig frågat Gullet om hans bakgrund, utan Gullet får snällt foga sig efter Herrns regler!
Han måste även lära sig att foga sig efter mina regler, vare sig folk har varit elaka mot honom förut eller ej!

Jag är lite osäker på reaktionerna på det jag ska skriva nu!
Troligen blir det inga, det blir det ju aldrig annars på alla dumheter jag skriver!!

Under hela tiden Gulliver har varit hos mig har jag känt stor samhörighet med honom, hur bråkig han än kan vara, hur konstiga saker han än hittar på så känns det som vi har ett "band". Kan man säga så om en häst? Jag vet inte egentligen!

Han ger mig ibland bilder, bilder från saker han varit med om, saker han gjort.
Hur flummigt låter detta då?!

Den tydligaste bilden fick jag häromdagen när jag kom med sadeln, vi skulle ut och rida.
Han blir rädd ibland när jag kommer med sadeln om jag är för snabb. Det blev han då.
Han backade undan snabbt och visade ögonvitorna.
Då fick jag bilden av en liten Gulliver, en bäbis Gullet, en rädd bäbis Gullet.

Kan inte förklara riktigt, men han var rädd och de runt omkring honom var inte snälla, de var orättvisa och snabba. Han försökte förstå och vara duktig men de gav honom inte chansen utan bankade på honom och var orättvisa.
Han kastade sig undan, var rädd och osäker men då blev de arga på honom, gapade och skrek.

Jag la snabbt undan sadeln och klappade om honom ordentligt, pratade med honom och han lugnade sig snabbt.
Det är så svårt att få detta att låta "normalt"! Det kan inte vara normalt heller för den delen...
Jag blev helt klart berörd, plötsligt var den stora, hårda hästen framför mig så liten så liten.
Erkänner att jag grät.

Såg hur jobbigt han hade det men kunde inget göra, kunde inte förändra någonting.

Men det finns så mycket annat jag kan göra för honom!

2 kommentarer:

  1. Så klart att han kan berätta saker och ting! Han litar på dej, DU är hans bästa vän!

    Var tvungen att läsa detta 2 ggr och det blev lite fuktigt i mitt öga också!

    Ta hand om varandra!

    SvaraRadera
  2. Vi hade en kvinna ute i vårt stall i höstas som höll en kurs i hur man "talar" med hästar och djur i allmänhet.
    Alla hästarna var ute i hagen och gick och betade i lugn och ro när hon kom med sina 5 kursdeltagare.
    Hon förklarade lugnt och försiktigt utan att på någotsätt störa flocken hur de skulle närma sig hästen de ville "prata" med.

    Viktigt var att fråga hästen först om den var villig att "prata".

    Då plötsligt blev flocken som tokig och sprang runt och gnäggade och skrek. För att efter några minuter bli helt ko lugn igen.

    En del av hästarna var inte intresserade av att prata överhuvud taget och en del hade massor att berätta, de här personerna hade ingen som helst aning om någon bakgrund till hästarna innan de kom, men när de berättade vad som kommit fram i samtalen så började jag förstå att det faktiskt finns människor som kan "prata " med djur

    Kram

    SvaraRadera