Aootch!

Idag var en sådan dag då jag var väldigt nära att ge upp allting.

Gulliver var helt otroligt jobbig!
Han höll på i princip oavbrutet, nu pratar vi inte naffsande eller bitande.
Jag pratar hugg. Det gör förbannat ont och jag kämpar med att inte rent instinktivt dra till honom när han hugger mig i armen eller benet. Det händer kan jag tala om, tillslut når han gränsen för vad jag orkar med!

Ofta hänger han sig fast i jackan eller stöveln.
Jag backar undan honom, flyttar på honom, berömmer när han är duktig, han ställer sig och tittar framåt.
Duktig kille!
Pang!! Så är han tillbaka!

Det finns på allvar dem som trott att jag blivit misshandlad hemma utav min sambo pga blåmärkena!
Ibland är det mer, ibland mindre, ibland som idag. Helt otroligt alltså!!
Han var på mig hela tiden.
Det gör ont, ibland blöder det, men där står jag.
Tårarna brinner innanför ögonlocken.

Men vi kom iväg på en tur, i mörkret.
Det är vi inte vana vid!!

Det gick trots det ganska bra, tills vi nästan var hemma, där låg det en snödriva och lurade i mörkret!!
Jag hoppade av och ledde honom förbi, sedan hade jag kanske 300 meter att leda honom hem och på den stunden hann han bita i tyglen 10 gånger och hugga mig i ryggen 5 gånger.

Var trött och arg när vi kom hem, ska vi på allvar hålla på såhär?!

Började klä av honom och då sätter han igång igen, hugg hugg, bit bit.
Petter kom och gjorde oss sällskap.

"MEN!!! Vad har du gjort med honom?! Va duktig han är!"

Ja det är när jag går därifrån, han stod kvar när jag lämnade/hämtade grejer. Väntade tålmodigt.
Sedan när jag kom, hugg hugg, bit bit.

La på honom täcke efter turen, det hade jag ingenting för.
Smack så satt han i låret.
Jag slet av honom täcket igen och släppte ut honom i hagen, snabbt som fan gick det!!
Där tog stubinen slut.

Hade jag inte släppt ut honom där hade jag blivit idiot på riktigt, det kan jag lova.

Jag inser att vi sitter fast här, vi kommer ingenstans och jag har skickat ut SOS meddelande!